jobbiga beslut

det är med tårar som man tänker på det. att något som man byggt upp under 14 år bara kan ta slut så snabbt. att det som varit ens liv så länge inte längre ska existera? att man inte kommer vara samma människa? man kommer leva med saknad & känna sig så jvla LITEN, man kommer inte längre betyda någonting, inte på det sättet. kanske bara handlar om att bli van med nuet? hela tiden nuet... kan inte se framför mig om hur jag går ner till rummet hos pappa och ser den stora svarta bokhyllan där alla hundratals priser står, galgen som håller på att spricka pga alla medaljer, alla lagbilder. Att inte fortf vara en del av allt det där skulle kännas förjvla jobbigt, förjvla kasst! men åter igen så tror jag att allt handlar om att bli: van.
Det känns som att jag går omkring och bär en vikt på flera kg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0